I början av sommaren planterade jag fina blommor i några stora krukor som vi har på vår uteplats.

I början av sommaren planterade jag fina blommor i några stora krukor som vi har på vår uteplats.

Det såg så vackert ut, tyckte jag.

Fyra veckor senare när vi kom hem från vår semester i Finland såg det inte lika vackert ut.

Solen och torkan hade gått hårt åt mina stackars blommor.

 

När jag såg hur torrt och visset det jag planterat hade blivit fick det mig att tänka på hur det ibland kan kännas i livet.

 

Jag har nu kommit till det sista kapitlet i det första Petrusbrevet i Bibeln, kapitel 5.

Mycket av det Petrus skrivit om i sitt brev till de kristna, i det vi nu kallar Turkiet, har handlat om lidande. Kanske inte det roligaste ämnet att skriva om, men väldigt angeläget eftersom vi alla förr eller senare möter svårigheter i livet.

 

Ibland kan det kännas som för mina blommor i krukan.

Ibland tar orken slut. Ibland känns det helt torrt. Ibland känns det som om allt det vackra försvunnit. För någon kanske det till och med känns så, trots att man haft semester!

Ibland kan det kännas som det aldrig kommer att bli bättre.

 

Men, när vi kom hem från Finland så klippte jag bort allt det torra från blommorna i min kruka och så vattnade jag för fullt.

 

Dagen efter åkte Monte och jag till Chicago i fem dagar för at vara med på en Ledarskapskonferens.

När vi kom hem igen gick jag ut för att se om det fanns något liv kvar i min kruka.

Det gjorde det!

Nu hade de det kommit fram friska, gröna blad och inom kort kommer det säkert fram flera blommor också!

Den lilla pelargonen stog stadig i krukan och den hade börjat återhämta sig. Något nytt är på gång!

 

Jag tror att Petrus i sitt brev skriver för att uppmuntra de troende som hade det svårt. Det han  säger i avslutningen av sitt brev är;

 

 Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen.

Genom Silvanus, som jag vet är en pålitlig broder, skriver jag dessa korta rader för att stärka er och för att bekräfta att här verkligen är fråga om Guds nåd, som ni skall stå fasta i. (…)

Frid åt er alla som lever i Kristus.

1Pet 5:10-12,14

 

Ibland när vi möter svårigheter  tror vi att det aldrig kommer att bli bättre eller bra igen.

Då är det gott att påminna sig om att det vi ska stå fasta i är Guds nåd, den som är ny varje dag.

Gud har lovat att Han ska ställa allt tillrätta en dag, och tills den dagen är här får vi stå fasta i Hans nåd och att Han som har makten i evighet har lovat att stödja, upprätta oss och ge oss fasthet.

 

Då tror jag att vi, precis som blomman i min kruka, gång på gång kan få uppleva hur livet och glädjen återvänder och det som har varit torrt, trasigt och visset, kan få komma till liv och blomma igen.

 

Till sist vill jag precis som Petrus önska dig Frid!

 

Just nu är det Baseball på TV. Jag har aldrig förstått mig på Baseball.

Förra året när jag var här i Chicago tillsammans med vår kör ”Sjung i Sollentuna” gick vi på en Baseball match och såg Chicago Cubs spela. Det hjälpte inte mig att förstå det hela bättre.
 
Sett med mina ögon hände det här… Det var som en stor folkfest. Många tusen människor var där. Publiken kom inramlande under tiden som matchen pågick och de flesta åt varmkorv och umgicks med varandra samtidigt som några män iklädda pyjamas kastade en boll och sprang omkring på gräsplanen nedanför oss alla som var där. Ibland avbröts ätandet med jubel när någon nere på gräset bevisligen gjort något som var värt att firas. Vad exakt det var har jag ingen aning om.
 
Strax innan matchen var slut, när jag och en vän gått för att köpa en varmkorv, (man vill ju vara som alla andra) träffade vi en man som försökte förklara för oss hur spelet fungerar. Vi förstod lite mer efter det.
 
Men, en sak förstår jag vad det gäller baseball. Om inte pitchern kastar bollen så blir det ingen match.
 
Den som är pitchern måsta kasta bollen för att något ska hända.
 
Det får mig att tänka på 1 Petrusbrevet kapitel 5 vers 7.
Där skriver Petrus, ”Kasta alla era bekymmer på honom (Gud), ty han sörjer för er.”
 
För att kunna kasta något måste man släppa taget.Det gäller både en baseboll och våra bekymmer.
 
Jag vet inte hur många gånger jag kommit till Gud och burit på bekymmer som en tung ryggsäck.
 
Jag har bett Gud om hjälp, sagt, ”Gud nu överlämnar jag det här åt dig för jag orkar inte bära det här själv”, bara för att sedan plocka upp min ryggsäck igen och gå vidare med den som en tung börda på ryggen.
 
 
Ibland kan det vara som att kasta en boomerang. Jag kastar iväg mitt bekymmer bara för att sedan fånga upp det igen.
 
Det Petrus skriver är, ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.”
 
Det här är fantastiskt! Petrus skriver inte att vi ska kasta några bekymmer utan alla!
 
Universums Gud vill att vi ger Honom våra bekymmer därför att Han bryr sig om oss och våra bekymmer!
 
Betyder det att våra liv blir problemfria om vi tror på Jesus?
 
Nej, men det betyder att du och jag inte behöver bära våra bekymmer själva, och att vi får kasta våra bekymmer på Honom som älskar oss och sörjer för oss. Men, då behöver vi också släppa taget.
 
Du och jag kan inte kasta det som vi krampaktigt håller i.
Vi kan inte släppa bekymren likt en ryggsäck för att sedan ta på oss den och bära bördan vidare, och sedan bli förvånade över att allt fortsätter att kännas tungt.
 
Det här är inte så lätt som man skulle önska att det vore. I alla fall inte för mig.
 
De goda nyheterna är att vi kan få hjälp att släppa taget om det som tynger oss. Du och jag får komma till Jesus och be Honom om hjälp med att släppa taget och kasta våra bekymmer på Honom som älskar oss mer än någon annan.
Med den Heliga Andens hjälp är det möjligt.
 
Om du kämpar med bekymmer som tynger dig så vill jag uppmuntra dig att kasta dina bekymmer på Gud. Han är stor, stark, mäktig och kärleksfull och Han vill bära dina och mina bördor därför att Han bryr sig och älskar oss över allt annat på jorden.
 
Min bön för dig och mig idag är att vår vandring längs livets väg ska få bli lättare att vandra därför att vi kunnat släppa taget och kastat våra bördor på Honom som kan förändra allt.
 
Så även om jag fortfarande inte förstår mig på baseball, så förstår jag att det som gör hela skillnaden är att man måste våga kasta och släppa taget. Det är då det händer!

Det här med jetlag gör ju att man hinner fundera på många saker när dagen börjar vid 02.00.

 

 

De senaste dagarna har jag på ett väldigt sorgligt sätt blivit påmind om hur trasiga och sårbara vi människor är.

Hur fel det kan bli när man inte behandlar människor med respekt och kärlek, när människor med makt skadar andra i sin närhet.

Vi är så utsatta och svaga i oss själva.

 

Vi är i Chicago för att var med på Global Leadership Summit (en ledarskapskonferens) som hålls i en församling här som just nu går igenom en väldig kris.

Det är så otroligt sorgligt att se det här på nära håll.

 

Det är lätt att döma andra och glömma hur sårbara vi alla är. Istället för att döma får vi böja knä och be för dem som är mitt uppe i den svåra situationen och för oss själva att vi med Guds hjälp får vishet att navigera rätt i våra egna liv.

Det är lätt att tappa tron på människor och ge upp, men igår när vi var på konferensens inledande gudstjänst, under lovsång som hade Jesus i fokus, kom jag att tänka på ett Bibelord i 2 Korintierbrevet 4:7 där Paulus skriver;

 

”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” (2Kor 4:7)

 

 ”But we have this treasure in jars of clay to show that this all-surpassing power is from God and not from us.”(2 Cor 4:7)

 

Tänk att Gud som känner alla människors hjärtan vill använda oss.

Han som vet att vi är som trasiga lerkärl, med sprickor och ibland hål i våra kärl.

När vi stod i kyrkan och sjöng lovsånger till Jesus, med honom i fokus, blev jag påmind om just det här Bibelordet från 2 Korintierbrevet.

 

Det är inte tänkt att vi själva ska lysa och stå i fokus. Då kan det väldigt lätt bli fel.

Det underbara är att Guds nåd är ny varje morgon. Även där det gått sönder och är trasigt.

 

Det vi får göra är att komma med våra trasiga lerkärl och ge dem till Jesus, då fyller Han oss med sin närvaro och kraft.

Och mitt i det trasiga är det Hans kraft som får skina igenom våra sprickor och hål.

 

Betyder det att saker som gjorts fel ska sopas under mattan?

Nej, absolut inte. Våra handlingar får konsekvenser.

 

Men, mitt i svåra situationer kan vi få hopp därför att det handlar om Guds kraft, inte människors.

 

Det handlar om Jesus, ingen annan.