Att välkomna ett kungabarn...

Den här veckan har Sverige välkomnat ett litet kungabarn…så fantastiskt roligt!

Varje barn som kommer till vår jord är ett litet mirakel och en gåva till världen!

Själv blir jag påmind om hur det var när våra barn blev en del av våra liv, hjärtan och familj…lyckan var och är total!

Att få barn är ju ingen rättighet utan en gåva…

En del barn kommer till oss som biologiska barn…andra barn kommer in i våra liv lite senare genom adoption…

Vi har varit med om båda erfarenheterna och jag kan för min egen del intyga att det enorma…storheten i det Gudgivna undret som sker när man får hålla sitt lilla barn i sina armar för allra första gången vare sig barnet är biologiskt och 2 sekunder gammalt eller adopterat och 1 år och 10 månader gammalt…det är lika stort…lika gudomligt och lika underbart.

För mig är och förblir alla mina 5 barn...kungabarn!

Prinsessor och prinsar!

Jag tackar Gud för var och en av dem och vet att världen är en bättre plats därför att just de är en del av den!

Jag önskar att alla barn kunde välkomnas med värme och kärlek till världen…Ingenting gör mig mer arg än att se barn fara illa.

Men så går mina tankar vidare till ett annat kungabarn…ett kungabarn som kom med tro, hopp och kärlek till hela världen…

Jesus!

Han föddes av en tonårsmamma i ett enkelt stall. Han tvingades leva sina första år som ett flyktingbarn. Han hade en tuff start i livet…och det förunderliga är att Han var och är kungars Kung!

Och just det kungabarnet, Jesus… växte upp och ett av Hans namn på engelska är ”Prince of Peace” eller på svenska ”Fredsfurste”.

Min bön, önskan och dröm är att lilla prinsessan Estelle…mina egna prinsar och prinsessor…och alla vi andra…ska leva med öppna  hjärtan och välkomna  Jesus…Fredsfursten… in i våra liv. För när vi tagit emot Gud i våra liv då kan vi alla kalla oss kungabarn och känna tryggheten i att vi hör till Kungars Kung , vår himmelske Far.

Hans kärlek omsluter oss på alla sidor och i Hans rike finns tro, hopp och kärlek som består i all evighet.

Stand...

Igår gjorde jag en märklig resa i känslornas värld genom att pendla mellan två TV kanaler.

På en TV kanal såg vi svenska melodifestivalen och på en annan visades minnesgudstjänsten efter Whitney Houston.

Det ena programmet stod för ”light” versionen av livet och det andra för det allra djupaste som livet handlar om…Det enda som programmen hade gemensamt var glädje.

På CNN följde vi minnesgudstjänsten eller The Homegoing av Whitney Houston…en så otroligt begåvad och vacker människa som mitt i sin enorma framgång också sågs kämpa med svåra saker i sitt liv.

Det fantastiska var att gudstjänsten var så full av värme och hopp. Sorgen fanns där hela tiden, men gång på gång vann kärleken och hoppet över det mörka och svåra.

Skådespelaren Tyler Perry sa att det fanns två saker som definierade Whitney för honom.

Att hon levde i tron på Guds nåd och att hon trodde på Jesus.

Han sa att när de samtalat om svåra saker och när han känt att han borde sagt något som kunde lyfta henne så hade hon alltid hunnit före och sagt…”Men min Herre Jesus …”

Hon visste trots allt var hennes hjälp fanns och vad det var som höll när allt annat gungade i livet.

Och jag tror att vi alla möter svåra saker i våra liv när allt börjar gunga på ett eller annat sätt.

Jag minns när det var så för mig för ungefär 12 år sedan och då hörde jag en sång som gick rakt in i hjärtat på mig och som blev en livlina som jag höll mig fast i.

Den sången sjöng Donnie McClurkin igår på Whitneys Homegoing…”Stand” heter den. När jag hörde den igår rann tårarna ner för mina kinder och jag var bara tvungen att stå upp…

Du kanske behöver höra den idag?

 

http://www.youtube.com/watch?v=pqizFn_Yf0I

 

Jag älskade att man igår firade Whitneys liv…inte låtsades att sorgen inte finns….men man firade hennes liv…den gåva som hon varit till så många…trots att hennes livsväg varit svår.

Det fantastiska är ju att det inte bara är ”perfekta” människor (som om de fanns) som har något att ge, utan också sköra människor…med sprickor i fasaden har oändligt mycket att ge…oftast mer att ge än andra.

För den som levt ett liv och insett sin svaghet, har ofta lärt sig att man inte klarar sig själv. Vi människor behöver varandra och framför allt så behöver vi komma till en plats där vi när livet blir svårt kan säga…”Men Herren Jesus är med mig…”

Då kan man sjunga med i sången Stand och man kan vila i att någon som är mycket större än jag själv är håller mitt liv i sin hand. Och det är en kärleksfull hand.

En hand som håller oss stadigt oavsett hur livet ser ut runt omkring oss och som välkomnar oss hem när den dagen kommer.

Så igår sa världen farväl till Whitney Houston och det hon gav oss som en sista gåva på den här sidan om evigheten var glädje, kärlek, musik, hopp och en vägbeskrivning så att vi också kan hitta hem...

 

På spaning efter kärleken...

Alla Hjärtans Dag…en fantastisk dag för några och en mindre rolig dag för andra.

Jag minns hur det var i tonåren…skulle man få någon blomma av någon eller skulle man vara en av dom som inga blommor fick?…ångest!

Kärlek…hjärta och smärta…lyckorus…krossat hjärta…värme…förhoppningar och drömmar…så många känslor…

Kärlek…hmmm ….jag ger mig ut på spaning efter kärleken idag på alla Hjärtans dag.

Hur ser kärlek ut i mitt liv?

Är den röd eller rosa? Är den evig? Är den underbar?

 

Min första glimt av kärleken mötte mig när klockan ringde och jag vaknade imorse…

Jag öppnad mina ögon och där var han… mitt livs stora kärlek, Monte.

Tänk vilken lycka att morgon efter morgon få hasa sig ur sängen med en frisyr som liknar Einsteins och veta att man är älskad precis som man är … och tänk…efter 33 år är det fortfarande sant!

 

Med ödmjukhet inser jag att mitt liv är fyllt av kärlek, och att det aldrig kan vara något som jag tar för givet.

Mina barn, barnbarn, släkt, vänner, arbetskamrater,  församlingen…så många som betyder så mycket för mig…Det är en gåva.

 

Och jag inser att väldigt många inte  har det så…inte känner sig älskade…många känner sig glömda en dag som Alla Hjärtans Dag…allt prat om kärlek gör bara saken värre…

 

Vi kan inte älska alla i hela världen, men vi kan nog alla öppna våra hjärtan för en till person…visa värme och kärlek mot dom vi möter och be att Gud leder oss till de personer som Han satt i vår närhet så att vi på något sätt kan få finnas där för varandra.

 

Jag vet inte om kärleken är röd, rosa eller om den alltid är underbar…ibland kostar kärlek …men sann kärlek är alltid värd sitt pris och den är djupast sett evig.

Så när jag spanar efter kärleken då hamnar jag oundvikligt hos Honom som själv är kärlek…Gud.

Ingen har visat vad kärlek är bättre än Jesus. Han gav i kärlek till oss…sitt liv för dig och mig… så att vi i all evighet ska få leva våra liv tillsammans med Honom…både här och nu, men också in i evigheten när vår tid på jorden är slut.  Gud älskar oss… det är stort.

Och vår värld blir så mycket vackrare när vi visar värme och kärlek till våra medmänniskor. Det är vårt uppdrag.

 

Thomas Sjödin sa;

”Djupast sett är den som älskar alltid på väg hem.”

 

Tänk om vi kunde hjälpa varandra att förstå att vi alla…var och en är så dyrbara att Gud själv gav sitt liv för vår skull? Så mycket älskar Gud dig och mig!

Tänk om vi kunde hjälpa varandra att få vila i att hur det än ser ut…

så finns det en (Jesus) som älskar oss…och om vi vågar tro det och vågar älska Honom tillbaka då är vi alltid på väg hem. Hem till Honom som själv är kärlek…

Så...Glad Alla Hjärtans Dag önskar jag Dig!

Glöm aldrig att Du...just Du är älskad!