Thank you 2013 and welcome 2014! (English version)

 

Another year has reached its end.

Today, the family sat around the brunch table and summarized the year that had been… all that was good… and all that was difficult or not so good.

Just think how life can have so much of both!

When it was my turn, I said that if I were to put a headline over 2013 it would be "God is faithful".

2013 has really been a year filled with joy, a lot of every day stuff, and challenges. 

I look back on a year where our grandchild Elliot's leukemia has lain like a big, dark cloud over everything… he's been so very sick… And his parents and sister have lived every day amidst inhuman challenges. It's really hurt to see… and realize… how little one can do to relieve these hardships.

But we've also had fun things to gladden us this year such as a wedding… Amanda and Tomas were married on Midsummer’s eve!

Celebration and joy woven together with anxiety and grief.

Elliot was supposed to be the ring bearer together with his little sister Elvira and Tomas’s little niece Cecilia. However, amidst all the joy of the wedding there was always a concern about Elliot's health… would he be able to be part of the wedding? During the preceding weeks he was so sick that he didn't have the strength to walk and was given a wheelchair in order to get around. We could only hope that he would be able to attend.

The Monday before the wedding, we practiced in the church and Elliot was there in his little wheelchair. We were just happy that he wasn't lying in the hospital unable to attend.

And then came the day of the wedding… for me it was a huge gift, a miracle… Amanda got her Tomas and it was a fantastic day… and Elliott was there… not just there, but he suddenly found the strength to walk… all the way to the front of the church… and he joined in the party all evening long!!!

 In some way that which was difficult and that which was fantastic met on that day… Midsummer's Eve 2013! Amidst the contrast of the painful and the "wedding wonderful", our family was given a day that will always be remembered by me as one of the most beautiful days in my life.

 Since then, the days have rolled on. We had a great summer and were ready to begin work after our vacation. The fall came and suddenly we found ourselves in a new reality. Mother's dementia was noticeably worse. It's painful to go through life with a person who suffers from dementia; to become the parent to one's parent is nothing one can prepare themselves for. My sister Pernilla and I are learning as we go and I'm so thankful we have our families to support us and be there.

 So 2013 has been a year when one of the youngest and one of the oldest have lived in the land of uncertainty… Often, I thought about how wonderful it is to know that all of this mess is in God's hands, because I just can't carry it myself. And I haven't had to either…

 During the days that have passed our family has laughed a lot, because life is just really crazy sometimes! A long time ago, I promised myself that I'd never stop myself from laughing and being glad when I felt glad… sorrow and grief are things that cannot be avoided, so when laughter and joy come knocking… I take the chance to open the door is wide as possible and enjoy!

I love my family, it's like a mix of American, Italian, and Swedish… it's loud, warm, and a little crazy… and we give each other lots of opportunities for laughter. A gift I never want to take for granted.

Today, Elliot is better. He can walk again and has begun kindergarten. He still has to take chemo for a little more than a year, but right now things look good. Thanks for all the prayers that have been offered up for him… please continue to pray for his complete recovery. 

God is faithful… Of that I am convinced! He carries us and He listens, both in the days when everything feels great and in the days where all we can utter is a sigh. He is always there… next to your side and my side.

Just the other week (before Christmas) when I was trying to make sense of everything and plan all I “thought" I needed to do… you know, one of those days where you feel sorry for yourself because you just can't do everything… suddenly, it was like I heard a voice… and I think that voice was God whispering to me, "Marica, you're living your dream life." Sure!!! I thought, feeling a little miffed and sorry for myself because I was so tired and stressed out. 

But then I stopped and zoomed out from my life and my little hamster wheel. And then I saw… it's true… with a bit of perspective I could see that I was actually living a life filled with things I had actually dreamed of! 

My job is to steward my life so that I use what I have been given… and that has changed the way I look at things… I want to learn to be more thankful for the life I have. That's my goal for 2014, to be more thankful and take time to enjoy all that I actually have.

I'm leaving 2013 behind me and saying thanks for that which has been… it was what it was… nothing more or less and that's fine.

Now, I'm looking toward 2014… a blank page. For my own part, I want to place the pen in the hand of Jesus… Let Him help me write each page of that which will become my 2014 and my life.

I know that when I live my days together with Him… I have everything that I need, and that I will also be able to say next year, regardless of what happens, that God is faithful! So let us leave 2013 in God's hands, that which is great and that which was not… and let us lay 2014 in His hands… give it to Him… He is faithful!

I wish You all a blessed Happy New Year!

Tack 2013 och välkommen 2014!

Så har ännu ett år gått i mål.

Idag satt familjen runt brunchbordet och summerade året som gått…det som varit  bra…och det som varit svårt eller inte så bra.

Tänk att livet är så mycket både och!

När det blev min tur berättade jag att om jag skulle sätta en överskrift på år 2013 så skulle det bli ”Gud är trofast”.

År 2013 har verkligen varit ett år fyllt av glädje, mycket vardag och utmaningar.

Jag ser tillbaka på ett år då vårt barnbarn Elliots leukemi legat som ett stort, svart moln över tillvaron…han har varit så väldigt sjuk…och hans föräldrar och syster har levt i en vardag som präglats av övermänskliga utmaningar. Det har gjort ont att se på…och inse att man kan göra så lite för att lindra det svåra.

Men vi har också haft roliga saker att glädjas över i år som ett bröllop…Amanda och Tomas gifte sig på midsommarafton!

Fest och glädje sammanflätat med oro och sorg. Och där... i bröllopet möttes verkligen glädjen och sorgen.

Elliot skulle vara brudnäbb tillsammans med sin lillasyster Elvira och lilla Cecilia som är Tomas systerdotter. Men mitt i all glädje kring bröllopet fanns hela tiden oron kring Elliots hälsa…skulle han kunna vara med på bröllopet? Veckorna innan var han så dålig att han inte orkade gå. Han hade fått en liten rullstol för att kunna ta sig fram.

Vi hoppades att han skulle kunna och orka vara med.

Måndagen innan bröllopet övade vi i kyrkan och Elliot var där med sin rullstol.

Vi var mest glada för att han inte låg på sjukhus utan kunde vara med.

Och så kom bröllopsdagen…för mig blev den en stor gåva, ett mirakel…Amanda fick sin Tomas och det var en fantastisk dag…och Elliot var med…han var inte bara med, utan han orkade helt plötsligt gå och han var med och gick fram i kyrkan och höll igång på festen hela kvällen!!! 

På något vis möttes det jobbiga och det underbara den dagen…Midsommarafton 2013!

I kontrasten mellan det smärtsamma och det ”bröllopsunderbara”,  fick vår familj och jag en dag som jag för alltid kommer att minnas som en av de vackraste i mitt liv.

Sedan dess har dagarna tuffat på. Vi hade en bra sommar och var redo att börja arbeta igen efter semestern.

Hösten kom och helt plötsligt befann vi oss i en ny verklighet. Mammas demenssjukdom förvärrades markant.

Det är smärtsamt att vandra genom livet med en person som lider av demens, och att bli förälder till sin förälder är inget man kan förbereda sig på. Min syster Pernilla och jag lär oss längs med vägen och jag är så glad att vi har varandra och familjer som stöttar och finns till hands.

Så 2013 har varit året då en av de yngsta och en av de äldsta levt i ovisshetens land…

Ofta, ofta har jag tänkt att det är skönt att hela den här röran får vila i Gud händer, därför att jag inte orkar bära allt själv.

Och det har jag heller inte behövt göra…

Under dagarna som gått har vi också skrattat mycket i vår familj, för livet är galet roligt ibland!

För länge sedan lovade jag mig själv att aldrig stoppa mig själv från att skratta och vara glad när jag känner mig glad…sorgen och ledsamheter kommer man inte undan, så när skratt och glädje knackar på…då tar jag chansen och öppnar upp dörren på vid gavel och njuter!

Jag älskar min familj, den är som en blandning av en amerikansk, italiensk och svensk familj… den är bullrig, varm och lite galen… och vi ger varandra gott om tillfällen till skratt. En gåva som jag aldrig vill ta för given.

Idag är Elliot bättre. Han kan gå igen och har börjat i förskoleklass. Han ska äta cellgifter i drygt ett år till, men just nu ser det bra ut. Tack för alla förböner som betts för honom…fortsätt gärna och be att han får bli helt frisk. 

Gud är trofast…det är jag helt övertygad om! Han bär och lyssnar, både de dagar då allt känns bra och de dagar då allt man får fram är en suck.

Han är alltid där…vid min och din sida.

Här om veckan (innan Jul) när jag försökte få ihop min tillvaro och planera in allt som jag ”tyckte” att jag behövde göra…en sådan där dag då man tycker synd om sig själv därför att man inte hinner med allt…

Då hörde jag nästan en röst…jag tror faktiskt att det var Gud, som viskade till mig.

”Marica, du lever ditt drömliv.”

Jo, visst!!! tänkte jag lite surt, mig som det är så synd om, jag som är så stressad och trött.

Men så stannade jag upp och zoomade ut från mitt liv och mitt lilla ekorrhjul.

Och då såg jag…det stämmer…jag kunde med lite perspektiv se att jag faktiskt lever ett liv fyllt av saker som jag verkligen drömt om…

Min uppgift är att förvalta det livet så att jag tar vara på det jag har fått mig givet…det har ändrat hur jag ser på saker…jag vill lära mig att vara mer tacksam för det liv jag har.

Det är mitt mål för 2014, att vara mer tacksam och att ta tid till att glädjas åt det som jag faktiskt har.

År 2013 lämnar jag bakom mig och säger tack för det som varit…det var så det blev…varken mer eller mindre och det är bra så.

Nu ser jag fram emot 2014…ett oskrivet blad. För min egen del vill jag lägga pennan i handen på Jesus…låta Honom hjälpa mig att skriva på varje blad av det som blir mitt 2014 och mitt liv.

Jag vet att när jag lever mina dagar tillsammans med Honom…då har jag det jag behöver, och då kommer jag också nästa år kunna säga att vad som än händer så är Gud trofast!

Så låt oss lämna 2013 i Guds händer, det som blev bra och det som inte blev det…och låt oss lägga 2014 i Hans händer …ge det till Honom…Han som är trofast!

Ett välsignat Gott Nytt År önskar jag Er alla!