Idag firar i att vår dotter Jessica fyller år. Tiden går så fort.

 

Jag kan tydligt minnas känslan för trettioåtta år sedan när vi åkte hem från St Anthony´s Hospital i Denver med nyfödda lilla Jessica.

Vi körde väldigt sakta, drabbade av känslor av förundran, lycka och skräck. Nu var det vi som skulle ta hand om en alldeles ny människa. Hur skulle det gå?  

Det har varit fantastiskt att få följa hennes och våra andra barns uppväxt.

Jag var en väldigt ung mamma när Jessica föddes, bara tjugo år gammal. 

Det får mig att tänka på en annan, ännu yngre mamma.

Maria, som är Jesu mor var ännu yngre när hon blev mamma till Jesus.

Av henne tror jag att vi alla kan lära oss flera saker, men just nu tänker jag på två.

Marias förtröstan på Gud berör mig på djupet. När hon fick ta emot löftet om att hon skulle bli mamma till Guds son, då tänker jag att hon också måste ha gått igenom en hel rad olika känslor.

Men, hon landar i att ta Gud på orden och förtrösta på Honom. 

Hon väljer att lita på Gud med sin framtid och prisar Honom när hon går en osäker framtid till mötes. 

Det andra som jag tänker att vi kan lära oss av Maria är, att som Maria stanna upp och begrunda det som sker i livet och ta det till våra hjärtan.

Det gör Maria när herdarna kommer till krubban och berättar för Maria och Josef vad änglarna hade berättat för dem om Jesus. Maria gör det återigen när Jesus vid tolv års ålder dröjer sig kvar i templet när familjen rest till Jerusalem för att fira Påskhögtiden.

Så här inför en stor högtid är det lätt att få kramp kring att allt ska vara perfekt.

Jag älskar Julen, men jag tänker att det är ögonblicken i vardagen som är den stora delen av våra liv.

Jag vill lära mig att likt Maria stanna upp och fånga de små ögonblicken i vardagen, för att sedan bevara dem i mitt hjärta. Det är så lätt att de bara rinner förbi.

Men, jag tror att det är i de små vardagsögonblicken som vi finner våra största skatter.

Så framöver, mitt i Julrushen, vill jag göra som Maria. Jag vill förtrösta på Gud vad det gäller framtiden och prisa Honom därför att framtiden vilar i Hans händer.

Och så vill jag begrunda eller fånga ögonblicken i min vardag och bevara dem i mitt hjärta som en dyrbar skatt som jag får bara med mig i livet.

And, Happy Birthday Jessica! I love you! 

 

 

Det man lovat har man lovat. Det man lovar ska man hålla. A promise is a promise.

 (bild från herdarnas äng i Betlehem) 

Det här med att hålla det man lovat är något som jag fått inpräntat i mig sedan jag var väldigt, väldigt liten.

Ibland när jag var ung kunde det kännas lite jobbigt.

Det kunde ju hända att jag lovat att göra något, men sedan dök något roligare upp.

Då kunde jag tycka att det varit så mycket enklare att få slippa det där löftet, än att behöva hålla det.

Ibland  är det enkelt, men ibland kostar det att hålla sina löften.

När jag blev vuxen, insåg jag när jag såg tillbaka på det här, vilken enorm trygghet det byggt in i mitt liv. Jag visste att det mina föräldrar lovade mig, det var löften som stod fast.

Det var löften som jag kunde lita på även när det kostade dem tid och prioriteringar som inte alltid var till deras fördel. 

När Monte och jag själva fick våra barn så har vi försökt göra likadant, helt säkert utan att alltid lyckas.

Inga föräldrar är perfekta, men vi får be om Guds nåd och hjälp och göra vårt bästa. 

Sedan brukar jag be att mina barn sätter på sig ”Nådglasögon” när de ser tillbaka på mitt föräldraskap. Jag ber att de ska känna mitt hjärta och förstå att jag även då jag misslyckas, ändå försöker göra mitt bästa.

En klok kvinna sa;”When you know better, you do better.”

Jag vill försöka lära mig och ”do better” så länge jag lever.

Det som är så fantastiskt med Gud, som är vår himmelske Far, är att Han har aldrig några problem med att hålla sina löften. 

Och Guds löften är många, många.

Ett av Hans löften som pekar mot Julen kan vi läsa i Mika bok i Bibeln; 

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter,

skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden,

från det längesedan förflutna.

(Mika 5:2)

Det löftet uppfylldes när Jesus föddes i Betlehem.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.

(Matt 2:1-2)

Gud sviker aldrig sina löften. Han håller alltid det Han lovat. Han sände sin son till jorden en jul för många år sedan med löftet som står i Johannesevangeliet;

 Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

(Joh1:12)

Tänk att du och jag får leva med Gud som vår gode Far, vara Hans barn och leva i trygghet därför att vår Far håller alla sina löften. Och Hans löften är många, många.

Det man lovar har man lovat. Det man lovat ska man hålla. A promise is a promise.


Guds löften är eviga och på dem kan du och jag bygga våra liv.

 

Adventstiden, äntligen är den här!

Jag älskar Advent och Julen, så är det bara. 

Om du vill kan du följa med mig fram till Julen på min blogg. 

Här kommer jag att fundera över både smått och stort.

Så här i början av Adventstiden tänker jag på hur

Julen och Adventstiden är en tid som verkar förstärka alla känslor.

Är man glad blir man ännu gladare, är man ledsen blir man ibland 

ännu sorgsnare, är man ensam kan man ibland känna sig ännu mer ensam.

 

Kärnan i Adventstiden är påminnelsen om att Jesus kom till vår jord, men inte bara

att Han kom till jorden för länge sedan.

Advent betyder ankomst, Jesu ankomst.  Jag tänker att det handlar om tre ankomster.

Han kom till världen och föddes i Betlehem för drygt 2000 år

sedan, men Han kommer också till dig och mig idag, rätt in i våra liv om 

vi öppnar våra hjärtan för Honom.

Och en dag ska Han komma tillbaka och ställa allt tillrätta i vår trötta värld.

Tänk vilken dag det ska bli! Då kommer ingen sorg, död, smärta eller ensamhet 

längre finnas.

I Bibeln står det att då ska Gud själv torka alla tårar och att Han ska bo ibland oss.

Vilket hopp vi har! 

På väg hem ikväll såg jag alla hus där Adventsljusstakarna i fönstren lyste upp i mörkret.

Det fick mig att tänka på oss som lever just nu i vår tid.

Det är lätt att känna sig orolig och fundersam över allt som händer i världen, men jag tänker 

att vi får vara som Adventsljusstakarna. 

Vi får sprida ljus där vi är och går fram.

Du och jag kan blicka tillbaka och minnas att Jesus föddes som en baby i Betlehem, men vi får också välkomna Honom in i våra liv och vår vardag.

Och så får vi finna trygghet och frid i att Han en dag ska komma tillbaka. 

På sätt och vis kan man säga att vi lever i spänningen mellan den första Advent och den sista Advent.

 

Så när jag tänder det första ljuset idag, då vill jag låta det bli en påminnelse om att Gud är ljus och ljuset  besegrar mörkret, att värmen besegrar kylan och att kärleken vinner över hatet.

Allt det blev möjligt därför att Jesus en Juldag för länge sedan kom till jorden för att öppna vägen till Gud för oss människor och Han gjorde det därför att Han älskar oss, Han som själv är kärlek.

Så Glad Advent mina vänner! Nu tänder vi det första ljuset!