Dags att fylla på...

Den här sommaren har jag bestämt mig för att sakta läsa Paulus brev till de kristna i Thessalonike som är en del av Nya testamentet i Bibeln.

För mig är det ett sätt att fylla på min själ när jag har semester, då det finns lite mer tid att stanna upp och reflektera. Jag har smitit undan från storfamiljen, som jag älskar, till en bastustuga här på Vikarholmen för att få lite tid att ladda alldeles själv.

Så, tillbaka till Thessalonikerbrevet.

Aposteln Paulus skriver troligen sina brev till församlingen i Thessalonike från Korinth.

Thessalonike var redan på den tiden en blomstrande hamnstad i norra Grekland. Paulus hade innan han kom dit predikat i Filippi där han blivit misshandlad och fängslad tills han talade om att han var en romersk medborgare.

De första fem verserna i första Thessalonikerbrevet är en hälsning till församlingen i staden.

Den unga församlingen i staden bestod av människor som hade kommit till tro och omvänt sig och som verkligen levde ut sin tro.

När Paulus skriver till dem skriver han inte bara till församlingen som lever i Thessalonike, de är också en församling, en levande församling,  som lever sitt liv i Gud och Jesus Kristus.

Församlingen som kanske bara var några månader gammal hade redan mött förföljelse och svårigheter och Paulus påminner dem om att han ber för dem.

Han ber ständigt för dem och förklarar för dem att han redan ser tre saker hos dem som i Paulus ögon visar på att församlingen mitt i allt det svåra, lever och gör stor skillnad i sin omvärld.

Det Paulus nämner är deras tro, kärlek och hopp (vers3). En tro som leder till att de handlar och gör något, inte för att de måste för att göra Gud glad, utan därför att de älskar Gud och vill tjäna Honom i tacksamhet för vad Han har gjort och gör. Kärleken som de visar är en väldigt praktisk kärlek.  Hoppet de har i Jesus gör att de håller ut.

Jag tänker att du och jag kan lära oss mycket av församlingen i Thesssalonike.

Vi kan faktiskt göra skillnad genom att låta vår trogå till handling. Vi kan faktiskt göra något och inte bara önska att saker vore annorlunda. Inte för att vi genom det vi gör ska få Gud på gott humör så att han älskar oss mer. Nej, Gud älskar alla människor precis som vi är. Guds kärlek kan vi aldrig jobba oss till, den är bara nåd. Men, vår kärlek och tacksamhet till Jesus för allt Han är och gjort för oss, kan få oss att vilja göra skillnad och inspirera oss att faktiskt göra något.

Kärlekensom vi får ta emot från Gud helar oss och den kan vi ge vidare till andra. Ledda och fyllda av den helige Anden kan vi få hjälp att se och älska människor på ett sätt som vi inte kan i oss själva. 

Och Hoppetsom bär församlingen i Thessalonike är samma hopp som kan bära dig och mig. Det är hoppet i Jesus Kristus som bär i livets alla skeden. Många gånger kostar det tålamod, men det är ett hopp som håller ända in i evigheten. 

Ibland tror jag att vi får för oss att vi ska pressa fram så mycket. Jag tror att livet tillsammans med Jesus formar och inspirerar oss att göra saker på ett naturligt sätt.  Kanske inte alltid så lätt, men jag tänker mig att det är ett liv i vila och ständig rörelse på en och samma gång. Det tycker jag är spännande.

Så mina vänner, tro, hopp och kärlek, det önskar jag er idag och alla dagar!

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: