Bön är ett oändligt stort ämne samtidigt som det är så enkelt.

 

Bön är ett oändligt stort ämne samtidigt som det är så enkelt.

Ibland kan bön bli en plikt, något som man känner att man borde göra. Man borde be mer, be med vackrare ord, be mer för andra än för sina egna behov…man borde…man borde.

Tänker man så blir bön lätt förknippat med misslyckanden och känslor av att inte kunna hålla måttet.

 

Men jag tänker att bön är något helt annat, att det handlar om en relation. Det är ett ständigt pågående samtal mellan två parter som vill komma närmare varandra. 

Gud är alltid där, men vi kan och får närma oss Honom.

Hur fantastiskt är väl inte det? 

Universums Gud vill ha en kärleksfull, nära relation med oss människor. 

Han vill att vi ska få lära känna Honom.

Han vill samtala med dig och mig och höra hur vi har det.

Bön är tid tillsammans med Gud. Ibland genom ord som ropas ut till Gud i glädje eller förtvivlan. Ibland är det en stilla viskning eller suck. Ibland är det att i tystnad bli stilla och lyssna efter det Gud vill säga. 

 

Ibland tänker vi att hela vår relation med Gud hänger på löften som vi ger Honom, och som vi inte klarar av att hålla. Då kan man lätt tappa modet eller ge upp.

Men, jag tänker att det är tvärt om. Vår relation med Gud hänger på löften som Han har gett oss, löften som Han har hållit, kan hålla och för all evighet kommer att hålla.

 

Så jag tänker att bön är en relation, och som med alla nära relationer blir även vår relation med Gud innerligare och starkare om vi ger den tid och gör plats för den i vår vardag.

Vi behöver inte gå i kloster eller tänka att det handlar om att prestera. 

Vi kan istället i all enkelhet låta bönen, samtalet med Gud, bli ett naturlig samtal som i någon mening alltid pågår och finns med oss. 

 

”Nu blir det alltsåingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” 

(Rom 8:1)

 

”Närma er Gud, och han skall närma sig er.”

(Jak 4:8)