Jag har ibland funderat på det här med bönesvar.


”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.  Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.  Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd  eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?  Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”(Matt 7:7-12)

 

Jag har ibland funderat på det här med bönesvar. Ibland tolkas den här texten som om vi ska få allt vi ber om. Men det som står är att Gud ska ge det som är gott åt dem som ber honom om det. 

Vad som är det jag önskat mig och om det är gott för mig vet oftast bara Gud, i alla fall ur ett evigt perspektiv. Ibland är det samma sak, men ibland är det inte alls det.

Det är nog därför vi efter att ha gått igenom svåra tider i våra liv, ofta säger att vi skulle aldrig ha önskat oss de svåra upplevelserna innan vi mött dem, men med perspektiv kan vi säga att vi inte skulle velat vara utan dem och allt vi lärt oss genom dem. 

Ofta handlar det om perspektiv i livet. Mitt mänskliga perspektiv och Guds eviga.

Jag är övertygad om att det alltid händer något när vi ber.

Ibland säger Gud javisst när vi ber Honom om något, bland blir det ett nej. Många gånger blir svaret, inte än. Jag tror att bönesvaret ibland är kraften att orka hålla ut och att Gud gör något i oss och med oss i väntan på ett bönesvar.

För mig är det skönt att tänka att det alltid händer något när jag ber.

Min del i det hela är att komma till Gud, som ett barn kommer till en kärleksfull far, och så får jag be om det jag behöver eller längtar efter.

Guds del är att ge mig det svar på bönen som är något gott för mig, och det kan vara, ja visst, nej eller vänta. Och så får jag vila i att som en god far vet Gud vad som är bäst för mig. 

Ibland får man som ett litet barn bara klättra upp i Guds famn och vänta där, omsluten av hans kärlek.

Andra gånger får man fira och tacka för ett efterlängtat bönesvar. 

Till slut landar det i ett ord som är både vackert och svår, förtröstan.

Förtröstan på att Gud som är en god Far, vet bäst.

 

 

 

 

 

Kommentera här: