Kärleken har många ansikten

Kärleken har många ansikten.

Den här veckan skulle jag vara ledig och ta några semesterdagar och bl.a. åka ner till Kelly och Jocke i Mariestad för att hälsa på dem och deras alldeles nyfödda lilla dotter.

Oj, vad jag såg fram emot det! Monte och jag susade ner förra veckan då hon föddes för att få se på underverket i en timme för att sedan åka hem igen, men nu skulle jag få vara tillsammans med dem i två dagar! Det är en Grandmas/mormors dröm!

Kärlekens ansikte är att få se sin dotter bli mamma, lyckan hos henne och Jocke över det nya lilla liv som lagts i deras händer.  Kärlekens ansikte är att få se in i ett nyfött barns ögon och bara känna hur kärlek svämmar över!

Jag är ganska petig vad det gäller att inte smitta folk, så för att vara på den säkra sidan hade jag medvetet hållit mig undan alla som skulle kunna tänkas ha någon smitta med sig för att inte dra med mig något till Kellys familj.

Så glad i hågen satte jag mig i Bilen och åkte ner till Mariestad. 

När jag kom fram tog jag ett par väskor och började gå upp till tredje våningen där Kelly och Jocke bor. 

Halvvägs upp känner jag hur min puls går i taket, jag börjar svettas  och det känns som om jag ska svimma.

Jag tar mig upp till deras dörr och ringer på. När Jocke öppnar dörren säger jag hej och går in och lägger mig på golvet. Jocke kommer med vatten till mig och jag bara undrar vad som händer. Det går en liten stund och så känns det bättre. Kanske blodtrycksfall, tänkte jag.

Kravlar mig upp från golvet och sätter mig i soffan där Kelly och lilla Babyn satt.

Och då känns det bra. Jag får hålla den lilla sötnosen. En ny liten människa, så fantastiskt! Men, ganska snart känner jag att nu är något på gång i kroppen.

Det slutar med att jag blir akut magsjuk. I panik bokar jag rum på stadshotellet för jag kan ju inte vara kvar och smitta babyn om hon inte redan är smittad (Grrrr! Epic fail! Det som inte fick hända händer!) Köra hem orkar eller klarar jag inte.

Skyndar mig till hotellet innan  nästa sväng illamående ska slå till, tar mig upp på rummet och mår sedan illa i 12 timmar i sträck. Jag har varit magsjuk många gånger, men det här var i en helt ny vidrig klass för sig.

Och då får jag se ett annat av kärlekens ansikten, mitt i allt det jobbiga. 

Monte, min hjälte, sätter sig på ett tåg och åker till Skövde där Jocke möter honom.

Planen var att vi skulle ta min bil och köra hem. Det visade sig snabbt vara omöjligt.

Så, Monte kommer till hotellet och hjälper mig hela natten. Nästa dag på förmiddagen när det lugnat sig lite kör han oss hem till Sollentuna och jag får ligga i bilen på vägen hem utan att behöva säga ett ord.

Det kanske inte är den vackraste bilden av äkta kärlek, men för mig, den här veckan är det den finaste.

Kärlek är att finnas för varandra i både med- och motgång.

Den här veckan har jag sett några av kärlekens ansikten. 

Jag hoppas att snart få se Kelly, Jocke och vårt fantastiska lilla barnbarn igen.

De är en gåva till oss i vår familj. Jag tackar Gud för dem!

Och jag tackar Gud för Monte och för hans kärlek som aldrig tvekade en sekund på att finnas där för mig när jag behövde det som mest och för en kärlek som håller både i med- och motgång.

I am blessed! 

 


Kommentera här: